Inledning: Jag kan ge många exempel på hur vissa psykiatriker behandlar patienter gravt okunnigt och omdömeslöst. Det är dock alltid besvärligt att beskriva utförligt och argumentera medicinskt. Jag gör därför så här att jag gör en kort beskrivning av ett patientfall och det som skedde och så gör jag senare eventuellt en mer utförlig beskrivning av texten om jag får motivation till det eller om människor på Twitter eller Facebook uppmanar mig till det. Jag har i en separat handskriven bok namnen på patienter, överläkare och sjukhusklinik i en del fall – det anges i texten huruvida jag har dessa personliga identiteter och aktuellt sjukhus. Jag minns vissa av fallen väl eftersom de skandalösa vårdförloppen och psykiaterkårens slöhet gjorde djupt intryck på mig.
- Fall 1. Ung kvinna i 25-årsåldern, förnamn börjar på S, haft psykos flera år och lagts in längre perioder under dessa år, blivit utskriven men snart lagts in på sjukhus igen på grund av försämrat mående. Jag är icke ansvarig överläkare men blir bekant med henne på jourer. Hon har höga doser av antipsykotisk medicinering. Vid ett tillfälle noterar jag att hon bara står still och trampar, timme efter timme, hon förmår trots sitt miserabla tillstånd förklara att hon har intensiv musik i huvudet. Detta är ett klassiskt exempel på övermedicinering av antipsykotiska läkemedel där den neuronala Dopamin-2 receptorn är överblockerad. Det räcker med 70% blockad av receptorn för att få antipsykotisk effekt. Kommer blockaden en bit över 70% börjar biverkningarna Vi hjälper henne till den unga kvinnliga överläkaren i 35 årsålder som är ansvarig för hennes vård. Vi är tre i denna s.k. psykiaterns kontor, S, jag och överläkaren vars förnamn börjar på V. Jag som alltid varit exceptionellt intresserad av just psykofarmakas biverkningar, ty tanken att man ger patienten plågor med läkemedel är för mig svår att uthärda, förklarar för den ansvariga kollegan att S tycks ha ett så kallat akinetiskt syndrom med akatisi. ”Vad är det för nåt?” säger V misstänksamt. Hon är urtypen på en psykiater som arbetar maktorienterat, kunskapslöst och ”psykologiskt” alltså hon pratar med team och personal utan att någon gång läsa i läroböcker. Och när hon talar med patienterna så gör hon det hon TROR är bra för situationen. Utan ödmjukhet inför patientens komplexa symtombild. Ja, hon frågade mig vad det var men då hon ej kunde relatera till svaret så höjde hon dosen istället. Hon hade enkelt kunna läsa på och studera psykiatriska texter i detta fall om akinetiskt syndrom med akatisi innan hon tog ställning till dosjustering. Tyvärr är hon representativ för uppskattningsvis 70-80% % av psykiaterkåren.
- Det som skedde var alltså att S trots mina explicita invändningar fick ännu mer antipsykotiska läkemedel som gjorde henne ännu sämre och ännu mer plågad. Jag tog upp det på konferenser mellan läkare men då bröt jag ett tabu att aldrig kritisera en kollega och hade jag tryckt på hårdare hade jag sannolikt blivit utfrusen eller annan repressalie. Patienten blev kvar en lång stund på kliniken och utskriven till polikliniken som en zombie på felaktig medicinering.
- Vad borde man ha gjort. jo enligt läroböckerna skulle man ha sänkt dosen av det antipsykotiska läkemedlet, gett bensodiazepiner i lindrande syfte någon vecka då detta är ett av få läkemedel som lindrar akatisi och patienten hade fått betydligt bättre livskvalitet. Akatisi kommer från grekiska ordet kathizo (jfr kateder) som betyder ”sitta” och akatisi innebär att man icke kan sitta då överblockaden det antipsykotiska läkemedlet ger av dopamin-receptorn skapar intensiva brännande myrkrypningar och rastlöshet/inre oro som kan driva en patient till suicid.
- I detta fall har jag namn på både patient, psykiater samt sjukhus.
Referens: https://psychiatryonline.org/doi/full/10.1176/jnp.13.3.336
Ovanstående är bara ett av 100-tals liknande exempel jag stött på både som underläkare och överläkare under min karriär inom psykiatrin.